Lathund för skådespelare som kört fast

Alla vi skådespelare paddlar förr eller senare i bajs. Det är den officiellt erkända benämningen på hur det känns när allt man gör är dåligt, vad man än försöker så blir scenen inte bra. För både regissör och skådespelare är detta inget behagligt tillstånd. Regissören har svårt att dölja sin frustration och skådespelaren har svårt att inte ta åt sig av regissörens frustration.

För några år sedan skrev jag en lathund att ha till hands vid just sådana tillfällen. Den presenteras nedan. Jag uppmanar alla sveriges teaterarbetare att kopiera den och använda sig av den. Vi som besöker föreställningarna kommer då slippa se långsamma och tråkiga föreställningar med skådespelare som famlar och inte är trygga på scen.  Även alla dramatiker bör läsa. Så de lyckas skriva något som de stackars skådespelarna kan jobba med.

Jag vill ödmjukt tacka Maja Runeberg för att hon genom åren tillsammans med mig har diskuterat sig fram till tankarna i denna lathund.

Även Kent Sjöströms undervisning har haft betydelse för formuleringarna.

Checklista

A: Har jag en vilja?

B: Vad vill jag uppnå fysiskt med min/mina motspelare i varje enskild situation? Alltså: Hur vill jag att min/mina motspelares kropp ska reagera på det jag säger och gör?

C: Fungerar min fysiska strävan ihop med:

-texten?

-min rolls övergripande mål i pjäsen?

-det som föreställningen ska kommunicera med publiken?

Om svaret är nej på någon av frågorna måste strävan omformuleras.

D: Står min strävan i konflikt med min/mina motspelares strävan? Om inte, formulera om den så att den gör det.

Allmänna råd

All strävan ska hypotetiskt gå att lösa på plats i rummet. Det är de andra rollernas motstridiga strävanden som ska stå i vägen för uppfyllandet av strävan, inte abstrakta hinder någon annanstans än här och nu.

Var inte snäll mot din motspelare. Undvik att uppfylla dennes strävan. Alltså: Gå inte till berget, låt berget komma till dig.

Fastna inte i tänkandet kring scenen. Prova varje ny tanke på golvet.

Bestäm dig inte i förväg för vad du ska prova. Nöj dig med att veta vad du vill uppnå.

Lyssna på varandra på riktigt. Din motspelare kan inte göra fel.

Om något inte fungerar, vad kan du själv förändra för att det ska fungera?

Det är ingen skillnad på privata/dina egna och skådespelarmässiga/rollens impulser.

Fråga intevarför gör jag så här?”.

Fråga ”för att uppnå vad gör jag så här?”.

Om du ändå sitter fast. Ställ följande två frågor:

-Hur skulle de ha löst det här på Volksbühne?

-Hur skulle Monty Python ha gjort?

Men. MEN!. Eftersom man inte kan spela teater endast efter en manual och alltför många skådespelare nöjer sig med att de ”har täckning” för det de gör, MÅSTE avslutningsvis de allra viktigaste frågorna ställas. Nämligen

Är de val jag gjort underhållande för publiken?

Finns det en möjlighet att få in en volt i den här scenen så den blir roligare att titta på?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s