Extramaterial till Teaterrepubliken får barn, struken scen

Det råder en grav snedfördelning inom genren Extramaterial. DVD:er har massor av det, en del e-böcker börjar innehålla lite, Teatervärlden är usel. Där får vi i bästa fall nöja oss med program som innehåller lite lösa associationer kring pjäsens tematik av någon klok akademiker. Och med all respekt för nyss nämnda akademiker, men de har sällan haft så mycket med själva föreställningsarbetet att göra. (Och alltför ofta så har föreställningen själv lite för lite att göra med den tematik man egentligen vill beröra. Men det är ju en helt annan fråga, så den ska jag inte drunkna i nu).

Jag tänkte istället erbjuda lite extramaterial. I samband med att Teaterrepubliken får barn gästspelar i Stockholm i mars kommer jag här på bloggen göra en seriös satsning på extramaterial till föreställningen. Så att ni som sett den kan djupdyka, och ni som inte hinner se den ändå kan sniffa på vad vi kämpade med när vi gjorde den.

Och för att göra lite reklam för den här satsningen bjuder jag idag på ett smakprov.

Detta prov består av en längre historia som jag länge lät rollfiguren Rickard framföra i pjäsen. Den ströks drygt en vecka före premiär tror jag. Istället valde jag en annan historia som jag tyckte var effektivare. Eftersom den strukna historien handlade om dagislämningar, som vi ändå behandlar i ett annat sammanhang.

Det som är gemensamt för de två historierna är att de båda är självupplevda. Jag hade länge under skrivarbetet en tanke om att rollen ”Den nyfrälste” skulle få vara med. Hen skulle dyka upp med jämna mellanrum och leverera riktigt präktiga och perfekta historier om hur lätt föräldraskapet var om man bara höll sig till Jesper Juul. Och eftersom dessa historier dessutom skulle vara självupplevda, dessutom självupplevda av dramatikern och regissören, så skulle en härligt fluffig självgodhet strömma ut från scen och ställa till det för publiken. Nu blev det inte riktigt så. ”Den nyfrälste” fann inte sin plats och blev så småningom Rickard. Som nog är tillräckligt självgod för att störa ändå.

Jag vill vara extremt tydlig med att jag inte vill råda andra i hur de ska göra i sitt föräldraskap. Jag vill också vara tydlig med att jag inte ser mig som en perfekt förälder. Det jag vill lyfta fram är vilken hjälp jag som förälder haft när jag provat att omsätta Jesper Juuls tankar i praktisk handling.
Men, det jag skriver här är enbart mina erfarenheter. Det är inte Jesper Juuls. Gå till källan om ni är nyfikna!
För, för mig har det jag läst av honom gjort att jag kunnat uppleva stor, stor glädje av att vara förälder. Och att jag aldrig har känt att jag inte duger som förälder. Och framförallt. Han ser barnet som någon som man ska ha en fungerande relation till, inte som någon som ska ”hanteras” med olika ”metoder” (Se Svenska COPE föreningen [sic] och andra metodbaserade program).

Struket material ur ”Teaterrepubliken får barn”
När min son Fransson Svensson (mitt favvosmeknamn på honom, tror att han i framtiden kommer vara tacksam över att inte existera med sitt riktiga namn i massa offentliga sammanhang) var ungefär ett och ett halvt år gammal var jag hemma med honom på deltid, och deltid gick han på dagis. För det var innan Malmö gjorde om reglerna, så eftersom jag var anmäld arbetslös fick han bara vara 15 timmar i veckan på dagis. Vilket blir varannan dag. Och det var rätt tufft för honom. Och då hade ändå inskolningen gått lätt. Men nu hade han gått ett tag, och eftersom vi inte var där varje dag så blev han otrygg. Vi tyckte båda två att det var rätt jobbigt. Jag minns att han inte ville sitta i vagnen på väg till dagis, jag var tvungen att bära honom för att han skulle vara någorlunda lugn. Annars grät han bara och var allmänt arg.

Jesper Juul pratar mycket om att bekräfta upplevelsen. Att alla människor, även barn, har rätt till sina negativa känslor och reaktioner, även om man sen inte alltid har rätt att få som man vill.

Och det kom jag på där på gatan, precis när jag var på väg att häva ur mig ”men du brukar ju ha roligt på dagis”. Vilket hade varit att säga att hans oro här och nu på gatan inte var på allvar, utan bara nåt som han kände för att han inte fattar att det är skoj på dagis. Vilket hade varit att helt underkänna hans upplevelse. Men eftersom jag kom på det där jag läst av Juul så gjorde jag inte så.

Det här var innan han pratade särskilt mycket, det verbala var reducerat till ”öö”, ”mm” och ”aaaaa” ungefär. Det är värt att poängtera.

Men istället för att göra det förminskande som jag beskriver ovan, så provade jag att berätta om hur jag brukar känna när jag börjar ett nytt jobb, vilket jag som frilans med projektanställningar gör hela tiden. Att jag brukar tycka det känns jobbigt och vara lite orolig, att jag är rädd att de andra inte ska gilla mig och så, men att det oftast brukar kännas bättre efter ett tag, när jag har jobbat lite och lärt känna de andra.

Jag förenklade inte språket alls, Juul tycker det är viktigare att tonen är rätt, alltså att språket innehåller rätt emotion och är uppriktigt, än att barnet förstår alla ord.

Han smågrät hela tiden jag berättade, men framåt slutet verkade det som han lyssnade noga, och när jag avslutade med att säga nåt i stil med ”det verkar som du känner ungefär så, stämmer det?” så blev han helt tyst och lugn. Efter tjugo meter satte jag ned honom i vagnen och han började jollra och titta på saker och var på gott humör. Inga problem vid lämningen. Han verkade plötsligt helt trygg med personalen och att han skulle vara på dagis.
Jag blev helt chockad! Men det var mer än fantastiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s