Extramaterial Teaterrepubliken får barn, Intervju med skådespelare Torbjörn Lindberg

Vad skiljer den här föreställningen från andra?
Den är ju extremt dagsaktuell, det finns ju i alla fall ingen annan grupp i Malmö som ser till att så starkt jobba med ”här och nu”.

Förklara!
Den ställer inte bara de stora frågorna. Istället är vi väldigt konkreta med vad vi vill ska ske. Föreställningen beskriver en verklighet i Sverige idag och har lett till en samhällsdebatt som vi dagligen bakat in i föreställningen. Det har lett till en väldigt rolig växelverkan mellan teatern och världen utanför.

Varför ville du vara med i uppsättningen?
Det fanns inte riktigt på kartan att inte vara med. Jag och August hade pratat länge om att göra något av Jesper Juuls böcker och tankar. Det var ett sammanhang som jag skulle tycka om, lära mig en massa av och där jag skulle känna mig delaktig, användbar, kunna tillföra något till och trivas i.

Du här är tredje pjäsen som du gör tillsammans med August (efter Finanskris Krasch Boom Bang! och Teaterrepubliken öppnar apotek) Vad har skilt sig i arbetet med den här pjäsen?
Tidigare har vi letat mer efter formen. Frågat oss Hur ska vi göra den här föreställningen. Den här gången visste jag redan från början ungefär vart vi skulle teatermässigt.
Sen har det varit ett väldigt mycket större projekt, mycket mer omfattande material, vilket ökade stressen. Det var så mycket som skulle bli färdigt. Så pass mycket att jag inte riktigt tyckte det var det när vi kom till premiär.

Vad var inte färdigt?
En del av spelscenerna kändes inte klara, vi fick fortsätta repetera efter premiär för att få dem helt på plats.

Vad var tuffast för dig som skådespelare i arbetet?
Att släppa fram känslor på riktigt. Jag försökte involvera min privata person mer i min roll än jag gjort tidigare. Förr har jag alltid hållit en större distans mellan mina roller och mitt privata själsliv.

Upplevde du något negativt med det?
Det är inte så att jag drabbats privat av Pontus öde, att jag mår dåligt å hans vägnar eller så. Utan priset är ju snarare en mindre kontroll över hur jag ska lyckas med kvällens föreställning. Det är som att jag lämnar en dörr öppen för att det kan gå fel. Och det är skrämmande.

Vad fick dig att ta det steget?
Dels krav från August som regissör. Men det kändes också som att det var ett slags logiskt steg i min utveckling som skådespelare. Ett vidare steg in i något som jag började utveckla under Teaterrepubliken öppnar apotek. Så här i efterhand tycker jag att jag tidigare arbetat väl kliniskt, för distanserat, på gränsen till lite mekaniskt. Vilket tagit bort en del av det samspel och det riktiga liv som jag tycker bör finnas i en teaterföreställning.

Är du nöjd med den utvecklingen?
Ja. Det har blivit ett större mått av ”här och nu” när jag tillåtit mig att att släppa på kontrollen.

Du har sagt att rollen Pontus påminner om dig? Hur då?
Allt från småsaker som att han inte kan hämta på dagis för att han har fått en läkartid för att kolla sitt onda knä, till större saker som en konflikträdsla som jag själv känner igen. Pontus försöker stå vid sidan av och låta andra styra och ställa. Det kan jag känna igen mig mycket i.

Har du också, precis som Pontus haft problem med dagislämningarna?
Ja, min treåring började på nytt dagis under repperioden. Vilket var fruktansvärt jobbigt. Vilda protester och mycket gråt från både honom och mig.
Och ibland kändes det så sjukt ironiskt att jag gick direkt ifrån en dagislämning där jag varit tvungen att bända loss mitt barn från mig eftersom han vägrade släppa, till repetitioner där jag skulle försöka gestalta en person som brottades med i stort sett samma problem. Och dessutom leverera nåt slags lösning.
Det kändes lite som
Vem fan är jag att stå här som skådespelare och säga hur folk ska uppfostra sina barn när jag lyckas så jävla dåligt själv”.
Jag kände verkligen igen mig i en av Pontus repliker,
-Jag vet ju för fan inte ens hur jag ska ta hand om mitt eget barn!

Kunde de råd Pontus fick i pjäsen hjälpa dig?
Nä, egentligen inte. Jag hade redan passerat det stadiet och provat de sakerna.

Tycker du att pjäsen ger en för förenklad bild av problemen?
Pjäsen handlar ju inte om dagislämningar. Och framförallt inte om mina dagislämningar. Och jag tycker det finns ett stort värde i det som sägs i pjäsen. Men visst var mitt eget problem mer komplext än det som får plats i pjäsen.

Föreställningen väckte ju en hel del uppmärksamhet under spelperioden i Malmö. Hur har du upplevt det?
Det hände mycket mer än vad jag trodde skulle hända. Efter premiären blev det ju mycket massmedial fart runt omkring den vilket gjorde att den blev välbesökt.
Sen har jag tyckt att det varit roligt att så många har blivit så pass berörda. Och att kombinationen av teaterns sentimentalitet och COPE:s och Jesper Juuls relationsteoretiska torrhet har kunnat skapa ett så stort engagemang. Väldigt stor del av publiken har velat prata med mig direkt efter föreställningen, vilket givetvis känns som en skön bekräftelse på att jag gör något viktigt.

Vad har de velat prata om?
COPE är det absolut vanligaste. Många har ju uttryckt att de inte ens visste att det fanns.

Vad säger de?
De som pratar med mig är ju arga på COPE. Dels har vi ju styrt publiken i den riktningen, sagt vad de ska tycka, men sen finns det också ett rätt gediget och konkret material att bli arg över. Vilket är tydligt i reaktionerna.
Sen är många också rätt fascinerade över formen på föreställningen. Kombinationen av det journalistiska och den blodfyllda och känslofyllda dramatiken.
Plus att många kommenterar metalagren. Många undrar hur vi har jobbat fram dem, undrar om vi improviserat fram det.

Har ni det?
Nej. De är skrivna av August.

Vad tycker du om COPE?
Jag tycker de har ett skrämmande auktoritärt förhållande till andra människor som det inte kan komma något gott ur.

Kan du se något positivt med COPE?
Absolut. Bara det att man träffas och pratar föräldraskap och barn är ju positivt i grunden. Och allt i deras material är inte dumt, det finns även bra råd. Det är vi också tydliga med i föreställningen.

Vad vill du att föreställningen ska åstadkomma?
Först och främst har jag ju velat komma åt COPE. Visa på att COPE inte är bra.

Om någon pratar om föreställningen om tio år, vad vill du att de säger då?
Att den var föreställningen som sänkte COPE. Det känns dock långt borta.
Sen brukar vi alltid säga att allt redan gjorts på sjuttiotalet, men det skulle ändå vara kul om nån sa att den här föreställningen var den första i raden på en ny våg av journalistisk teater.
Sen får de hemskt gärna säga ”Kommer ni ihåg den? Den var bra!”.

Slutligen.
Har du haft en kärleksaffär med Ellen (Siöö, spelar Maja i föreställningen, intervjuarens anm) privat?
Nej. Du är dock inte den första som frågar.

Om du hade haft det, hade du sagt det i den här intervjun?
Nej.

Biljetter till Teaterrepublikens gäst spel på Unga Klara 16-20/3.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s