Att tjäna pengar

För ett tag sen, när deklarationen trillade ner i brevlådan, gick jag ut på Facebook och meddelade min årsinkomst. Jag uppmanade också mina vänner att göra samma sak.
Detta experiment har fått mig att fundera lite. Och här kommer en text om dessa funderingar.

Slutsatser:
1. Det är fortfarande mycket känsligt att prata om inkomst. Detta trots att de flesta verkar överens om att detta mest gynnar arbetsköparna.
2. Det ligger kulturkredd i att tjäna lite.
3. Det ligger kulturskam i att tjäna mycket.

Vad betyder nu detta?

För det första visar det att lönerna är kopplade till vår självbild och vår identitet. Om vi inte kände att vår inkomst berättade något om oss skulle det väl inte vara svårt att tala om det? Eller hur?
Och det jag tänker då är att en sak blir tydlig. Nämligen att tanken om att människor har lön efter prestation är rätt djupt rotad. Inte minst hos mig.

Här kommer mina kulturvänner invända. De kommer säga att de är mycket medvetna om att det inte finns någon direkt koppling mellan inkomst och förmåga eller arbetsinsats. Men min motfråga blir då, varför är det då skämmigt att tjäna mycket?
För så är det. I min sfär, den som kallas kulturdito, så är det de som tjänar mycket som tycker det är jobbigt att outa sin inkomst på fejjan.
Det tyder på något fint. Nämligen en stark solidaritet med det stora flertalet som faktiskt tjänar uruselt. Dessutom tyder det på ett minne om att man faktiskt själv tjänade dåligt nyss och att man inte glömt att det var tufft. Och det är ju fint. Att solidariteten finns kvar.

Men, det finns nåt som inte är lika fint gömt här.
Nämligen en liten skam, en känsla av att man faktiskt inte borde tjäna så mycket som man gör. De som genom arbete på institutionsteater eller i filmer upphöjts till någorlunda skaplig inkomst (vi pratar iofs inte om mkt mer än 25000/mån på teatrarna, mer i filmerna, men iaf) verkar inte tycka att de är värda det de får. De ber lite om ursäkt. Vad beror nu det på?

Dels säkert på att de vet att de inte jobbar sjukt mycket hårdare än vi som inte har månadslön.

Dels säkert på att de känner att de har så skoj på jobbet. Att de får bra roller, att de höjts upp till spännande karriärssteg, att de hör till ”de utvalda” i en sjukt tuff bransch.

Men. Här måste vi stanna upp och attackera skammen. För. Det finns inget att skämmas för. DET FINNS INGET ATT SKÄMMAS FÖR. Hör ni det?

För. Det finns i vårt nutida samhälle ingen som helst koppling mellan vare sig samhällsnytta och lön, eller mellan hårt arbete och lön. Det är en borgerlig propagandamyt. Det finns heller ingen koppling mellan att ha tråkigt på jobbet och hög lön. Tror ni svenska näringslivschefer är understimulerade och uttråkade på sitt arbete? Tror ni att de kan tänka sig en lägre lön bara för att de har roligt när de jobbar? Nej. Givetvis inte.

Den tanken finns bara hos de lågavlönade. Och mitt forskningsprojekt, som är under all kritik när det gäller tillförlitlighet, visar att tanken sitter kvar även när man börjar tjäna mer. Man skäms för att man tjänar mer än andra. Men jag uppmanar er kära kollegor; Skäms inte! Var istället upprörda för att ni tjänar mindre än andra!

För vi kulturarbetare och många andra måste göra upp med det här. Vi måste tillsammans med sjuksköterskorna göra upp med tanken om att vårt yrke är ett ”kall”.
Vi måste tillsammans med bibliotekarierna göra upp med tanken om att vårt yrke hör till den ”tärande” sektorn och att vi bara ska finnas om det finns ett ekonomiskt överskott skapat av näringslivet.
Vi måste tillsammans med andra skådespelare, dramatiker, regissörer och författare göra upp med tanken om att man ska arbeta åtta mätbara timmar om dagen för att förtjäna sin lön. För hur ser åtta timmar effektivt arbete ut?
Och här har vi en av de centrala punkterna.
Vi måste sluta försöka jämföra vår arbetsinsats med andras.
Jag vet inte hur många gånger jag hört skådespelare säga
Shit vad trött jag är, nu har jag banne mig gjort ett riktigt dagsverke” eller ”Om man lägger ihop alla timmar jag fyllt i akassepapper och suttit i telefon den här veckan kan man faktiskt säga att jag jobbat fyrtio timmar”.

SLUTA! GÖR INTE SÅ! Det är inte mätbart på det sättet. Det vi gör är mätbart endast i mötet med en publik.
Kommunicerar vi det vi vill i mötet med publiken?
Bryr sig publiken om det vi gör, positivt eller negativt?
Är vi själva stolta över vad vi gjort?
Anser vi själva att det vi gör har en relevans?
Anser den publik som tar del av det vi gjort att det har en relevans?
(Observera min kursivering. För vi får inte börja mäta antalet i publiken. Givetvis vill vi nå många. Men det är den publik som kommer som ska få ut något av det vi gjort. Om vi slutar fokusera på det och istället fokuserar på att göra konst som når så många som möjligt finns det egentligen ingenting som hindrar oss från att börja göra Rhapsody in Rock. Som jag tycker ska få finnas. Men jag är fullt nöjd med att lämna den typen av konstnärligt uttryck till Robert Wells. Vi andra behöver inte bege oss dit).

Och om vi kan svara ja på ovanstående frågor har vi rätt till lön. Vi har rätt att slippa akassa. Så enkelt tycker jag faktiskt att det är. Och jag drömmer om den dag i framtiden då denna min åsikt också är en realitet.

För övrigt tjänade jag 161 427 kronor förra året. Varav drygt 90 000 kr var akassa. Jag borde tjänat mer.

Även om mitt värde som människa inte kan mätas i pengar

(Jag ber om ursäkt för denna oerhört banala avslutning. Men faktum är att jag själv har svårt att verkligen förlika mig med ovanstående plattityd. Och så länge det är så behövs det nog sägas. Tills det banala också blir självklart).

För övrigt anser jag att Malmö ska sluta skattefinansiera COPE.

2 tankar på “Att tjäna pengar

  1. Absolut intressant att du inte finner skälen. Sen är det ju som jag skriver i texten. Att jag ju har genomfört en hysteriskt ovetenskaplig sondering. Även påståendet om skam hos er som inte skrev inkomsten, du var långt ifrån ensam, är ju helt tagen ur luften. Så kan det vara när man vill göra en poäng. Vi får väl se om det strömmar in fler personer som hävdar att jag förvanskar sanningen, då kanske jag får ändra min tes.

  2. Intressant. Jag själv har svårt att hitta några känslor som liknar skam i mig själv kring detta, men kunde, och kan, trots det inte förmå mig att säga exakta siffror, utan nöjde mig med att säga att det var svinmycket. När jag rannsakar mig kan jag inte komma på något bra skäl till detta, utöver möjligen att det berör fler personer än mig, nämligen mina agenter. Intressanta resonemang, hur som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s