En bok om Verfremdung

För ett tag sen hade jag mer tid än jag har just nu. Då började jag skriva på någon som jag hoppas kommer bli en bok om teater. Mappen i datorn heter i alla fall ”Om min teater”.
Och efter att ha skrivit ett tag har jag upptäckt att om jag ska skriva om teater så är det nog lämpligt att det handlar om modern Verfremdung. För om jag vrider och vänder på det jag gjort hittills och det jag tycker om att titta på handlar det ofta om hur distansering kan användas.
Här är en del av det jag skrivit. Jag kallar denna del för ”Att avslöja publiken”. Det är rätt långt. Men om någon har en synpunkt så är jag mer än överlycklig över att få ta del av denna.

När min bror Hugo sett föreställningen Teaterrepubliken får barn sa han:
-Det känns som jag blir avslöjad av er hela tiden när jag tittar.
När jag bad honom utveckla vad han menade så förklarade han att han ett flertal gånger suttit och tänkt något, och så sekunderna efter sa vi på scen just det han tänkt. Det gjorde mig glad, eftersom jag aktivt försökt jobba åt det hållet. Jag har länge tyckt att det är mycket viktigt att publiken på teatern känner sig sedd. Jag brukar säga att om någon i publiken tror att de under föreställningen kan gå på toaletten utan att det märks eller påverkar föreställningen så har vi på scen misslyckats. Misslyckats med att få publiken att känna sig betydelsefull. Jag menar att mycket av teatern styrka ligger här. Att den faktiskt framförs lajv och är här och nu i samma rum som publiken. Slarvar man med de faktorerna så börjar man långsamt sudda ut det som särskiljer teatern från till exempel filmen. Och spelar man inte sina starkaste kort är också risken stor att man blir sämre än andra konstarter. För de brukar ju spela sina starkaste kort. Filmare, vi får bortse från Roy Andersson, använder sig till exempel alltid av närbilder för att styra publikens tittande och ge ett större och mer påträngande psykologiskt djup åt rollerna.
Så. Helt enkelt. Jag tycker man ska spela med sina starka kort. Och jag tycker publikens känsla av delaktighet hör till de starka korten i teaterkortleken.

Jag vill här vara tydlig. Jag tycker det är mycket viktigt att föreställningens kvalitet inte är beroende av publiken i avgörande delar. En viktig scen får inte gå om intet på grund av reaktioner i publiken som fallar innanför det förväntade. Med det menar jag att ingen föreställning kan göra sig osårbar. Om någon i publiken blir sjuk eller får ett vansinnesutbrott så riskerar givetvis hela föreställningen att gå om intet. Så måste det vara. Det jag menar är att om nån plötsligt skulle svara på en skådespelares retoriska fråga eller om nån skrattar på fel ställe eller om ingen i publiken skrattar på ett ställe där vi ville och trodde att de skulle skratta måste vi kunna hantera det. Men, vi bör se publikens förväntningar och reaktioner som tillgångar och eventuella öppningar och möjligheter för oss som skådespelare. Det kan vara ovärderligt med de där små sakerna som händer under en föreställning och plockas upp på rätt sätt av skådespelarna. Det vet alla clowner. Det vet alla gatuartister. Men jag lämnar fördjupande av den dimensionen till andra skribenter som har större erfarenhet av sådant.

Det jag pratar om när jag pratar om publikens delaktighet är det snarare att vi som dramatiker, regissörer och skådespelare ska försöka förhålla oss till publikens förväntingar. Vi ska försöka göra bedömningar av hur publiken kommer reagera i olika skeden av föreställningen. Den bedömningen är givetvis svårare att göra ju längra bort från mötet med publiken man befinner sig. För att sedan bli lättare ju mer konkret mötet blir. Det är alltså svårare för dramatikern att skriva de här kvaliteterna än det är för skådespelaren att föra in dem under den sista spelveckan då erfarenheten och kunskapen om publikens reaktioner är mycket större.

Men jag menar ändå att redan dramatikern bör försöka förhålla sig till den här dimensionen. Dimensionen av att se publiken. Och för att göra det måsta man ju fantisera om publiken. Man måste investera empati och erfarenhet i sitt material och inte som dramatiker svära sig fri och säga att det där är upp till regissören och skådespelarna. Jag återkommer till de sistnämndas ansvar lite senare. Men ska först ge ett exempel på hur jag som dramatiker förhåller mig till det här.

Den passage som min bror tog som första exempel på det han menade ovan var följande.
Den roll jag spelade i föreställningen, frilansaren Rickard, berättade i början av andra akten om sina erfarenheter av att som förälder använda sig av familjeterapeuten Jesper Juuls tankar.
I gestaltningen av Rickard i den scenen, så jobbade jag medvetet med fiktionsnivåerna. Både som dramatiker och skådespelare. Dramatikern lät Rickard börja prata med ett nytt språk. Ett språk som var mycket mer mångordigt, privat och ickeskrivet än det språk Rickard använt sig av i första akten. Tanken var ett ge publiken känslan av att det inte längre var bara Rickard som pratade. Utan att den privata August, författaren och den autentiske föräldern August, pratade om äkta erfarenheter ur sitt liv. Detta signalerades inte bara av kvaliteten på språket, utan också genom längden på repliken. Ingen i föreställningen hade pratat så länge tidigare.

Här kommer slutet av den repliken.

Rickard
Då blev han helt tyst och lugn. Efter tjugo meter satte jag ned honom i vagnen och han började jollra och titta på saker och var på gott humör. Inga problem vid lämningen.
Jag blev helt chockad! Men det var mer än fantastiskt.

Här menade min bror att han tyckte det var lite dåligt helt enkelt. Han satt och kände att det var uppenbart för fler än honom att det inte längre var rollen Rickard som pratade, utan August. Och att det kändes lite fånigt att vi låtstades som att det var Rickard.
Och, det var ju, tack och lov, exakt det dramatikern tänkt ett antal månader tidigare. När han bestämde att följande replikskifte skulle följa direkt på Rickards berättelse.

Maja
Jag tycker vi ska använda oss av det i föreställningen. Du har fler såna historier va? Från ditt liv.

Erika
Jag måste bara fråga. Var det Rickard eller August som pratade nu? För din son heter ju också Oskar August. Och du är ju också helt insnöad på Jesper Juul.

Maja
Spelar det nån roll?

Erika
Ja. För om det var Rickard som berättade för att uppnå nåt så var det teater. Om det var August som berättade om sina åsikter för att han inte lyckats skriva in det på ett smidigt sätt i föreställningen var det taffligt.

Och det är här min bror känner sig avslöjad som han säger. Jag skulle snarare vilja säga att han blir bekräftad. Vi sätter på scen ord på det han sitter och tänker. Han tror att vi plötsligt ”läser hans tankar”. Tankar som han tror är hans egna, helt privata. Men det vi egentligen har gjort är att vi under ett tag på scen aktivt har försökt att få honom att tänka just det han tänker. Så att vi sedan kan kommentera det. Det påminner om en del illusionstrick. Där illusionisten istället för att genom trick försöka luska ut vilket kort publiken har valt istället ser till att publiken väljer rätt kort. Vi ser till att min bror och många andra med honom väljer rätt kort.

Och när vi nu ändå har brutit illusionen, och är igång och stökar runt i fiktionslagren, tar dramatikern med nästa replik chansen att göra ett skämt av det hela också.

Pontus
Jag tycker det var en intressant och lärorik historia. Teater när den är som allra bäst, både pedagogisk och underhållande.

Vilket är en helt apart replik. Den låtsas förvisso gå i svaromål mot Erikas kritik, men egentligen har den inget med kritiken att göra. Den är istället oförblommat beröm av dramatikern och pjäsen. Framfört av en av pjäsens roller. Vilket blir komiskt för publiken. Och skapar en känsla av att vi på scen är softa personer med charmig självdistans.

Verfremdungpartiet avslutas sedan med en replik som för publiken tillbaka till den fiktiva situationen.

Maja
Jag tycker vi ska skapa mervärdet där. Alltså vår föreställnings mervärde. Genom att visa på lösningar på vanliga föräldra- och relationsproblem.

Och här har vi uppnått en hel hög bra saker, redan på det skrivna stadiet. Vi har för det första gett publiken en känsla av att bli avslöjade, bli sedda.
Vi har för det andra fått in humor och charm.
Men vi har också fått in en mycket personlig berättelse om hur det är att vara förälder. En berättelse som hade varit svår att få in i fiktiv situation. Och istället för att säga att den inte passar in eller göra den ”pratbubblig”*, så bäddar vi för den retroaktivt med Verfremdung efter den framförts.

Min erfarenhet är att Verfremdung ofta gör sig bäst efteråt. Om man innan en situation förbereder publiken på att man ska lämna fiktionen missar man helt den där tankeläsarfeelingen som min bror pratar om. Då får man bara en distansering och sen en berättelse.

Första gången jag lärde mig det var i en pjäs som jag och min klasskompis Maja Runeberg skrev och spelade under vår praktik på Teater Terrier. Den hette Lurad och började med en scen som Maja skrivit. En högdramatisk dito där Maja vaknade i en säng och teatralt talade för sig själv om att hon kände sig lurad. Det punkterades av att jag kom in och förklarade för publiken att det de just sett var en något överdrivet pretentiös iscensättning av en situation som inträffat i mitt liv några veckor tidigare.
Efter en av föreställningarna kom en bekant till mig fram och pratade. Hen var rätt teaterovan och berättade att hen under den första scenen tänkt ”ånej, nu blir det sån där jobbig pretentiös teater i en och en halv timme”. Men att hen när jag dykt upp blivit väldigt glad över att jag kommenterade just att vi öppnat väl överdramatiskt. Exakt samma effekt som jag beskrev med det förra exemplet.

Så. Min sammanfattande rekommendation är följande. Våga försätta publiken och er själva i ett lite obekvämt läge. Var inte distanserade utan påstå något på allvar. Sen när ni känner att publiken befinner sig i det där obekväma läget så bekräftar ni det och byter ton. Det är Verfremdung på ett mycket tilltalande och effektivt sätt.

*En ”Pratbubblig” replik är en replik där man som publik plötsligt hör att det inte längre är rollen som pratar, utan att det är en författare som vill ha någonting sagt. Det är sällan särskilt bra i dramatik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s