Viktor Tjerneld och Stanislavskij

Jag har ju tydligen börjat försöka diskutera teaterteori här. Och då är den här texten av Teaterregistudenten Viktor Tjerneld lämplig att infoga här.
Vilket jag fått tillåtelse till givetvis.

Är Stanislavskij per definition konservativ – Om det ”sanna” skådespeleriet.

Efter ett års utbildning med den Stanislavskij-baserade metoden så har jag fått en utvidgad begreppsapparat som underlättat min blick på skådespeleri och dramatik. Begreppsvärlden både i ”den handlande analysen” och ”metoden för de fysiska handlingarna” är lättnavigerade och konkreta. Men något som jag reagerat på är begreppen ”sanning” och ”äkthet”. En skådespelare ska alltså kunna spela ”sant” eller vara ”äkta” på scen.
De här begreppen klingar illa i mina öron, det klingar tidig 1900talsromantik, med en idé om den inneboende äkta biologiska kärnan i människan.
Detta blir såklart särskilt problematiskt då det kommer till genus – vad kan en kvinna göra på scen som uppfattas som ”äkta” vad kan en man göra på scen som uppfattas som ”äkta”? Detta bör såklart ifrågasättas av alla som har den minsta tillstymmelse till genusanalys i bagaget. Är det så att Stanislavksij per definition är konservativa och värdelös för en radikal teaterkonst?
Jag menar att det inte behöver vara så.

Men jag måste under min utbildning städa upp bland gamla ideologiska kvarlevor, framförallt ordval. Det ironiska är att Stanislavskij själv ville följa med i den moderna psykologin, men det är lätt att få känslan att hans begreppsvärld har konserverats från den tidig 1900talspsykologin.
Jag menar att vi som arbetar med Stanislavskij idag inte kan fortsätta prata om ”äkthet” och ”sanning” och ”inre kärna” osv. Alltså bör hans skådespelarbegrepp som inbegriper sådana här filosofiskt laddade ord ständig omdefinieras av vetenskapens nya landvinningar.
Nu när jag arbetat med metoden under ett år har jag känt ett behov av att skapa min egen översättning till detta sanningsbegrepp. För jag har haft svårt att förkasta hela idén – semantiskt kan jag förkasta det, men upplevelsemässigt har jag märkt att mina regissörskollegor och jag alltid är eniga med varandra angående om en skådespelare spelar ”sant” eller ”falskt”. När vi uppfattar det som ”sant” så är det spännande och intressant, när vi uppfattar det som ”falskt” så kryper det i våra kroppar. Så hur kan jag då översätta detta begrepp, som jag förstår rent emotionellt, men begreppsmässigt är fullständigt förfelat, totalt ovetenskaplig och ett begrepp som vi med en kritisk teori måste angripa och avväpna.

Min översättning av begreppen har blivit följande:
Det jag uppfattar som ”äkthet” är inte en objektiv mänsklig sanning. ”Sanningen” handlar mer om huruvida skådespelaren leker leken skådespeleri på riktigt eller illustrerar att den leker. Äktheten och sanningen är för mig är när en skådespelare är sann mot sitt eget skådespeleri. Vad är nu det då?
Enligt Stanislavskij gillar vi att se någon på scen som går i upptäcktsresande i ”Om:ets” värld och inte i ”Och:ets” värld.
Med differensen: ”Tänk om jag skulle göra det här, tänk om jag var arg på henom, tänk om jag skulle gå nu”. Istället för att ”Och sen gör jag såhär, och så är arg på henom, och så går jag”.
Då är inte skådespelaren på upptäcktsfärd, utan ”visar” vad karaktären gör.
Jag är medveten om att detta självklart anknyter till en klassik teaterteoretiskt debatt om skådespelarens förhållande till karaktären (Jfr Brecht, Stanislavskij te.x). Det jag försöker göra här är inte att ta ställning till de två teorierna, utan snarare försöker jag klargöra (främst för mig själv) att jag som marxist och feminist inte behöver skämma ögonen ur sig när jag tycker att Stanislavskijs system är intressant och fruktbart att arbeta med.

Tillbaka till det praktiska. Om vi utgår från metoden så är det skådespelarens uppgift att tro på situationens ”föreslagna omständigheter” (Skolan i Köpenhamn har på senare tid bytt ut Stanislavskijs ord ”givna omständigheter ” för det uppfattas som statiskt och hämmande). När skådespelaren sätter sig in i omständigheterna börjar leken: ”om” jag var den här karaktären med den här bakgrunden, klassen, etniciteten, könet, funktionshindret (dvs, karaktärens omständigheter) – hur skulle jag då handla i den föreslagna situationen?

Då kommer vi genast till frågan om äkthet: måste jag då handla som jag har sett att människor i min föreslagna situation handlar, alltså det igenkännliga, det generella handlingssättet, eller kan jag vara normbrytande – eller bryter jag då iden om sanning och äkthet?
Nej! Idén om sanning och äkthet bryts inte genom normbryteri. Det är inte den samhälleliga äktheten vi eftersträvar, det är den sceniska verkligheten, vi skapar konst.

En scenisk verklighet är något som skådespelarna själva tror på. Att skådespelaren tror på det själv och finner karaktärens logik, denna logik behöver inte överensstämma med logiken i samhällets hegemoniska strukturer. Om skådespelaren själv tror på det tillräckligt övertygande kommer publiken förhoppningsvis också tro på det. En absurdistisk föreställning skapar sin egen logik och en bra uppsättning framstår som fullt förstålig för skådespelarna på scen – de har skapat sin sceniska verklighet – och publiken uppfattar en scenisk ”äkthet”.

Min slutsats av begreppet sanning och äkthet är helt enkelt – den subjektiva tron på sin egen lek med omständigheterna och att leken har samma spelregler för medspelarna. Det handlar alltså för mig inte om någon filosofisk, metafysisk konservativ ide om människans inre kärna. Utan snarare är äktheten precis som när barn leker tjuv och polis – man målar upp omständigheter och ju starkare man går in i dem och tror på dem, desto roligare blir leken och desto ”verkligare” uppfattas den.

Vi är konstnärer och skapar vår egen sceniska verklighet och spelregler. Varje verklighet har en ontologi med underliggande strukturer och ideologier. Detta gör att vi måste vara medvetna om att en scenisk verklighet även självklart reproducerar en ”verklig” verklighet.
Alltså är det en stor egenskap som skådespelare att kunna skapa en scenisk verklighet som nödvändigtvis inte behöver stämma överens med samhällets borgerliga och patriarkala verklighet.
Alltså tycker jag det är nödvändigt att en skådespelare har förmågan att tro på att en annan värld är möjlig. Förhoppningsvis en bättre sådan.

-Viktor Tjerneld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s