Solidaritet med grekerna

Jag känner att den kanske allra mest konkreta frågan för Europas vänster just nu är att visa solidaritet med grekerna och deras situation. Om vi vänstermänniskor inte kan se att den vanlige greken är utsatt för ett fruktansvärt tryck just nu tycker jag att vår empati är otäckt låg.
Förra veckan pratade jag med en Malmölärare som fått nya elever. Två grekiska barn vars familjer är ekonomiska flyktingar.
Jag tycker det är vår skyldighet att i alla sammanhang där det raljeras över Grekernas lathet eller skämtas om deras sydeuropeiska nonchalans protestera. För de tankarna är en mycket smutsig blandning av rasism och denstarkesrättankar och måste tas på allvar.

Greklands premiärminister Antonis Samaras:

”Om min regering misslyckas väntar kaos. Den sociala samhörigheten är i fara på grund av den stigande arbetslösheten, på samma sätt som i Tyskland under slutet av Weimarrepubliken. Samhället är hotat av något som aldrig förr har drabbat vårt land, framväxten av ett högerextremistiskt, man kunde också säga fascistiskt, nynazistparti. […]
Det vi behöver är inte nödvändigtvis mer krediter, men mer tid för den ekonomiska saneringen.”
(Allt i min egen halvdanna översättning från Der Spiegel)

Att han inte ber om mer krediter eller avskrivning av lånen beror givetvis på att han är en högerpolitiker. Men inte desto mindre är det en desperat man som talar. Som bara ber om att kraven från långivarna ska lätta något.
I förrgår stormade 150 arbetare det grekiska försvarsministeriet pga uteblivna löner.

Som vanligt tycker jag att alla ska läsa Johan Ehrenbergs senaste text om Grekland, Europa och skuldproblematiken.