Att titta sig i naveln

Leif Zern skriver i dagens DN om ett teatersverige som håller på att drunkna på grund av alltför mycket självspeglande. Men varför metateatern är så populär har han inte lyckats reda ut.

Vi lever i en tid där PR blivit allt viktigare. Och en av reklamens viktigaste redskap är att byta namn på saker vi redan känner till. Så att ordet inte längre stämmer med innehållet.
Denna PR används oavbrutet av alla. Från Vattenfalls Greenwash till Moderaternas lansering som ett arbetarparti (Om man bildsökmotorar, det varumärkesneutrala ordet för googla, Vattenfalls förre VD Lars G Josefsson hittar man dels rena studiobilder, men därutöver mängder av bilder där fonden är fylld av träd, ängar eller friska landskap. Detta samtidigt som Vattenfall under Josefssons ledning intensivt satsade på kolkraft i Tyskland).

Och vad betyder detta? Jo, att saker inte längre är vad det utger sig för att vara och att ord inte längre betyder det de betydde igår.

Den samtida teatern brottas med det här fenomenet. Med problemet att orden bytt innebörd och att vi ännu inte uppfunnit nya för att täcka förlusten.
Vi brottas med problemet att vi allt oftare har svårt att se under ytan. Vi ser bara elegant polerade isbergstoppar, men vi är många som anar eller till och med vet att där under döljer sig allt smutsigare fenomen. Fattiga, utförsäkrade, rasister, fascister och utnyttjade människor från världens alla hörn.
Vi får helt enkelt inte ihop isbergstoppsbilderna i offentligheten med vår verklighet.

Och för att tränga ner under ytan har många inom teatern, jag själv genom min verksamhet i Teaterrepubliken inräknad, vänt oss till metafiktionen.
För att den är ett utmärkt verktyg för att visa att saker inte är vad de ser ut att vara.
För att den är det utmärkt verktyg för att visa att det döljer sig fler lager bakom det vi ser.
Men kanske framförallt för att vi känner ett behov av att utröna om vi själva verkligen är det vi utger oss för att vara. För att vi tar vårt uppdrag att beskriva omvärlden och människan på mycket stort allvar. Och därför vill börja i den första bluffmöjligheten. Nämligen upprätthållandet av bilden av oss själva.
Därför använder vi oss av verktyget meta, och riktar blicken mot oss själva. Försöker klä av oss själva och själva fiktionen med hjälp av det. Med hopp om att det ska hjälpa både oss själva och vår publik att klä av den omvärld som vi upplever som alltmer PR-fierad, och i allt störra behov av närgången, naken granskning.

Med detta inte sagt att Lycka inte förtjänar kritik. Jag vet inte. Jag har inte sett den.
Och därmed inte heller sagt att Mørk-Eidem inte förtjänar kritik när han försvarar sig med att han visar samhället som det är. Zern har en poäng när han påpekar hur nära han har till fjärrkontrollen.

Men därifrån till att säga att dagens teatersverige håller på att drunkna i sin egen spegelbild till följd av vurmen för meta är det mycket långt.
Och Zern borde kanske som teaterkritiker göra som jag och slänga ut några analytiska livbojar istället för att stå på stranden och skrika om en tragisk drunkningsolycka.

För övrigt anser jag att Malmös skattefinansiering av COPE bör upphöra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s